Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Man ska inte klaga, i synnerhet inte på vädret, jag vet. Men i morse när jag gick en av mina vanliga rundor, runt Kärragärde, rakt mot den iskalla vinden från havet, då kunde jag inte låta bli att försöka recitera Lars Wivallius Klage-Wijsa för mig själv. Det gick lite sisådär, eftersom min förmåga att minnas texter är något begränsad.

Hemkommen konsulterade jag Runeberg: 

1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.

2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/

3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda. 

Och så vidare i 22 strofer. Om något ska ingå i en svensk kanon, så är det denna dikt. Den skrevs 1641, efter att Wivallius frigivits från fångenskapen på Kajaneborgs fästning i Finland och utkom av trycket 1642. Längtan efter vår och värme och grönska är sig lik, nu som på 1600-talet.

Jag har tidigare skrivit några rader om Wivallius -  här och här - och passar på att länka.

Och så lurade jag skjortan av ett par av mina bloggläsare här.