Palomar om tanken på en tid utanför vår erfarenhet

Herr Palomar vill komma underfund med varför han fascineras av leguaner. Därför besöker han då och då terrariet i Jardin des Plantes i Paris. Han iakttar Iguana iguana, vars gröna skinn är hopfogat av prickiga fjäll, dess tandade kam längs ryggraden, det grönfjälliga huvudet, halsen med två runda skivor som från en hörapparat, och

”en mängd tillbehör och småsaker, finesser och utstyrsel till dess försvar, en provkarta över de former som finns tillgängliga i djurriket och kanske också i de andra rikena, alltför många saker för att befinna sig på ett enda djur, vad har de där att göra? Är de till för att maskera någon som håller på och tittar på oss där inifrån?”

Är det de konstjorda miljöerna i burarna och montrarna, där reptilerna lever bland grenar och stenar hämtade från urskogar eller öknar, snarare än reptilerna i sig, som lockar Palomar?

”På andra sidan glaset i varje bur finns världen före människan eller efter, som bevis på att människans värld inte är evig och inte är den enda. […] …varje monter är en ytterst liten provkarta på de världar människan är utesluten från…”

”Varje exemplar ur denna antediluvianska djurfabel hålls således vid liv på konstlad väg, nästan som en tankehypotes, en fantasiprodukt, en språkkonstruktion, en paradoxal argumentering avsedd att visa att den enda sanna världen är vår…”

Betraktandet blir till sist outhärdligt för Palomar. Han måste ut i det fria, till den verkliga världen, människans värld. Han går genom krokodilernas stora sal:

”Vad väntar de på, eller vad har de slutat att vänta på? I vilken tid är de nedsjunkna? I arternas tid, undandragna tiden som rusar iväg i ilfart från individens födelse till hans död? Eller i de geologiska erornas tid som flyttar på kontinenterna och gör jordskorpan hårdare på de uppstigande landområdena? Eller i solstrålarnas långsamma avsvalnande? Tanken på en tid utanför vår erfarenhet är outhärdlig. Palomar skyndar sig att gå ut ur reptilernas paviljong, som man endast kan besöka någon gång då och då och i förbigående.”

Är verkligen tanken på en tid utanför vår erfarenhet outhärdlig? På ett sätt: ja. Vem tilltalas av tanken på den egna existensens upphörande? Å andra sidan är vår icke-existens före vår födelse och vår icke-existens efter vår död världens normaltillstånd och vi borde vänja oss vid det.

Jag kan ibland uppleva ett slags fascination, till exempel under en stark naturupplevelse, eller om jag efter en längre tids bortovaro återvänder till en plats eller ett socialt sammanhang, inför detta att min existens lämnar världen tämligen oberörd. Att universum skiter i oss. Detta faktum kan i samma ögonblick fylla mig med både fasa - och ett paradoxalt lugn.

Italo Calvino: ”Palomar”. (Kursiveringarna i citaten är mina)