lördag 18 mars 2017

Måste man vara en ko för att göra läsandet till en konst?

Det har nog inte undgått någon av mina läsare (du lilla tappra skara...) att jag menar att man bör läsa långsamt och eftertänksamt. Men ibland läser jag nog alltför hastigt, kanske beroende på att det hela tiden dyker upp intressanta böcker som jag bara måste läsa.

Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."

Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.

En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:
"För att [...] göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."

                                                                      *

Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)

måndag 13 mars 2017

Zygmunt Bauman: "Retrotopia"

"Retrotopia" (Polity, 2017), så heter Zygmunt Baumans sista bok. Jag köpte och läste den så snart den fanns tillgänglig. (Som om det var nödvändigt att inte vänta ut den svenska översättningen... Jag måste sluta med det här beteendet.)

I alla fall. Om vi förr ställde hoppet om ett bättre samhälle till framtiden och om utopin var en kommande tid bättre än nuet, så ser vi nu allt oftare bakåt, försöker hämta hoppet där, ställda inför en framtid som bara inger skräck. Alltså en retro-utopi.
Det handlar då inte bara om högerpopulister. Optimism inför samhällsutvecklingen, någon?

I fyra avsnitt beskriver och analyserar Bauman vår tid. Rubrikerna är "Back to Hobbes", "Back to tribes", Back to inequality", "Back to the womb". Ska man kort sammanfatta så är allt i rörelse, allt är osäkert, "flytande" för att använda en baumansk term, det gamla gäller inte längre, nationalstaterna har förlorat makten över det globaliserade kapitalet, de rika berikar sig, gömmer sig i gated communities, de fattiga trycks ner i försämrade villkor, och därav denna nostalgi för det förflutna, när  kanske inte allt var bättre, men överblickbart och man visste vad man hade och inte levde i ständig osäkerhet, från sms-jobb till terrorhot. Alla problem och alla lösningar på problemen privatiseras.

Bauman citerar och refererar ymnigt från många källor, från sociologiska forskningsrapporter till dagstidningsartiklar. Han citerar också Marx' ord från "Louis Bonapartes adertonde Brumaire":
"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."

Men om man ska utläsa något om strategin för ett bättre, säkrare och mer demokratiskt och jämlikt samhälle, så ligger det inte åt det marxistiska hållet. Istället hittar man i det sista avsnittet ett långt citat (med motiveringen "and here I quote it verbatim as it sholuld be learned") av påve Franciskus om behovet av dialog över kulturgränserna för att uppnå fred och frihet.

Det finns otvivelaktigt ett gap mellan vad som behöver och måste göras för att ändra riktning på utvecklingen och vad som kan göras. Bauman slutar med dessa, föga uppmuntrande, ord:

"More than at any other time, we - human inhabitants of the Earth - are in the either/or-situation: we face joining either hands, or common graves."



tisdag 28 februari 2017

I min lantliga efterblivenhet läser jag "Europeiska missnöjets grunder"

Av olika anledningar har Carl Jonas Love Almqvist dykt upp i mina tankar på sistone.

När jag får frågan "Har du läst Almqvist?" så svarar jag "ja" - men det är inte riktigt sant - så jag lägger till "en del, i alla fall". Sanningen är nog att "Amorina", "Drottningens juvelsmycke" och "Det går an" och några folklivsberättelser är vad jag läst. Och så två urvalsvolymer, av Kurt Aspelin och Folke Isaksson. Och en del av den läsningen skedde nog för åtskilliga decennier sedan.

Det som jag tänkte på nu var den radikale Almqvist. Samhällskritikern, Aftonbladet, "Svenska fattigdomens betydelse", "Europeiska missnöjets grunder" och annat.

Men de båda urvalsvolymerna, Aspelins och Isakssons, innehöll bara utdrag. Jag ville läsa hela "Europeiska missnöjets grunder".

Räddningen fanns på nätet. Jag gick till litteraturbanken.se - där finns, bland mycket annat, Almqvists samlade verk som nedladdningsbara ePub-filer. Och i fjortonde bandet fanns "Europeiska missnöjets grunder", som jag nu läser.

Ja, jag vet, det är förgårdagens nyheter. Men i min lantliga efterblivenhet är jag likväl imponerad och glad.



torsdag 23 februari 2017

En dikt om döden, samtidigt en mycket vacker kärleksdikt

Jag läser, eller snarare långsamt strosar runt i, Lars Gustafssons lyrik. Fram och tillbaka, utan system. Stannar upp, återvänder och läser om och går vidare för att sedan återvända igen. Det finns ju egentligen ingen kronologi här, inget spår att följa mot ett mål.

Det är inte allt jag gillar. Lars Gustafsson kan vara fyrkantigt docerande i sitt lärdomsprål. Men när han är som bäst vet jag ingen svensk poet vars röst så direkt kan tala till mig.

En av höjdpunkterna, enligt men mening, är samlingen "Variationer över ett tema av Silfverstolpe", som kom 1996.

I analogi med en musikalisk variation över ett tema utgår Gustafsson från ett par rader av Gunnar Mascoll Silfverstople,
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
och sedan följer 29 kortare eller längre dikter, som, med Gustafssons ord i en efterskrift, "experimentera[r] med känslolägen som om de vore tonarter. Dikterna letar sig fram genom olika lägen och kristalliseras så småningom i fast form, en villanella. Den fasta formen får sedan vika för ett nytt kaos och en ny ordningsprocess, i flera sådana cykler."

Jag läser dikterna som meditationer över tidens obönhörliga gång och minnet ("Kroppen minns. / Vad själen minns var bilder bara.", över den hos Lars Gustafsson ständigt närvarande barndomen och det västmanländska landskapet. Det finns som sagt ingen kronologi. Läser man de sista av Lars Gustafssons samlingar, trettio år senare, så är det samma röst som talar.

Här en dikt om döden, som samtidigt är en mycket vacker kärleksdikt:

För eller senare kommer den människa
som bär med sig vår död.
Sällan en mördare.
Oftare en älskad människa,
men vetskapen att detta är den sista,
detta är den som skall tillsluta mina ögon,
denna människa och ingen annan
är den sista.
Och efter henne kommer där ingen mera.



måndag 20 februari 2017

Jag har läst en bok som jag ångrar att jag har läst

Jag har gjort något som jag ångrar att jag gjorde.
Jag har läst en bok och redan efter ungefär 100 av de 866 sidorna började jag tveka om att fortsätta läsa. Boken var inte bra. Jag fortsatte ändå att läsa, kanske med förhoppningen att den skulle bli bättre. Men det blev den inte. Jag lade undan den, men fortsatte senare. För att ändå ha läst ut den?Jag tror att det här säger något om mig som läsare. Något som inte tycker om.

I alla fall. Boken ifråga är Paul Austers senaste, "4 3 2 1" (Faber & Faber, 2017).

Eftersom jag har läst det mesta av Auster genom åren och till en början gillat honom starkt, för att senare tycka att han blivit en parodi på sig själv, rentav kommit med några riktiga bottennapp, men också ett par bra böcker inom den genre där han befinner sig, så lät jag mig lockas av förlagsreklamen:
"As inventive and dexterously constructed as anything Paul Auster has ever written, 4 3 2 1 is an unforgettable tour de force, the crowning work of this masterful writer's extraordinary career."
Men det skulle jag inte ha gjort.

En fattig judisk invandrare från Minsk anländer år 1900 till Ellis Island och får genom ett missförstånd efternamnet Ferguson. Hans son Stanley gifter sig med Rose och de får 1947 en son, som döps till Archie. Boken är sedan uppdelad i åtta långa kapitel och varje kapitel i fyra delkapitel. Detta för att Auster vill skildra fyra alternativa 1950- och 1960-tal för fyra alternativa Archie Ferguson. Man kan läsa en linje delkapitel: 1.1, 2.1, 3.1 etc. för att följa en Archie och 1.2, 2.2, 3.2 etc. för att följa en annan. Eller så kan man som jag läsa från pärm till pärm och försöka hålla reda på vilken Archie man för tillfället läser om.

Vilket inte är lätt då de flesta av personerna kring Archie är desamma, från föräldrar till vänner och flickvänner. Det är också ungefär samma Archie med uppväxt och bildningsgång på väg till ett författarskap som utspelas, dvs för två av dem. Archie nr 2 dör nämligen som femtonåring på ett sommarläger och Archie nr 3 blir påkörd av en bil i London när han just ska publicera sin första bok vid nitton år ålder. Därför är delkapitel 2 och 3 en blank sida i kapitlen efter deras död. Kanske dör Archie nr 3 också på de sista sidorna, det är litet oklart.

Idén med att skildra hur olika omständigheter slumpartat kan forma en individ är inte ointressant.
Men här blir skillnaderna försumbara. Boken igenom redogörs återkommande för 1950- och 60-talens samhällsutveckling, medborgarrättsrörelsen, presidentmord, studentradikalism, Vietnamkrig och protestmarscher. Boken igenom redogörs detaljerat för skolgång och studier, deltagande i baseball- och basketballmatcher. Boken igenom redogörs detaljerat för alla mellanhavanden med flickvänner (schablonmässigt skildrat sex spelar en stor roll), föräldrar, släktingar, vänner.

Till slut blir det för mycket av allt. Eller snarare ganska snart. Det är en osorterad katalog, ett mekaniskt uppräknande och jag får intrycket av att Auster vill få med allt, precis allt han kan tänka sig ska bidra till denna amerikanska bildungsroman. Psykologiskt djupa porträtt har aldrig varit något för Auster och är det inte heller här. Dessutom saknas den spänning, det driv, som annars kan finnas hos Auster. Och detta gånger fyra...

Till slut, när bara Archie nr 4 återstår, så får Archie nr 4 idén till den roman vi just läst - och han börjar skriva den. Och jag har det bestämda intrycket att Archie 4 är lika med Paul Auster och att det hela har handlat om hur Paul Auster formats under dessa år och nu förstår jag varför Archies litterära försök (med långa citat) och hans debutbok beskrivs som geniala och varför han ständigt får höra hur fantastiskt begåvad han är - det handlar ju om Auster själv! (Har han också skrivit förlagsreklamen?)

Hur kan man ångra att man läst en bok? Är det inte bara att lägga av när man märker att det inte är en bok man ska läsa? Inte i mitt fall, tydligen. Det är något jag borde jobba med.

torsdag 16 februari 2017

Döda föremål kan bli levande

Denna grådisiga dag när solen försvunnit och bara de närmaste trädens svarta grenverk är urskiljbara utanför fönstren läser jag en essä i Johan Asplunds nyutkomna "Ord för ord. En polygraf" (Daidalos, 2017). Essän handlar om barndomsminnen och heter just "Essä om en barndom". Asplund skriver:
"Döda föremål kan bli levande. Ett fotografi där trappan till övervåningen i ens eget hus syns i bakgrunden kan för första gången visa hur den trappan egentligen ser ut. En reflex i en tavelram kan påkalla uppmärksamheten som ett tecken. I princip kan vad som helst ibland överraska och liksom bli sett för första gången: en kaffekopp, en fönsterhake, mönstret i parketten, det infallande ljuset, sättet på vilket en krage omsluter en hals, grönskan utanför fönstret. En fönsterhake på ett fotografi kan te sig fängslande och vacker. Vad som helst kan förvandlas till tecken - men till en paradoxal sorts tecken: de betecknar ingenting. Det är som om fönsterhaken hade förvandlats till en fönsterhake."


Det här är ingen fönsterhake, men ett dörrlås som jag ser varje dag. 

fredag 3 februari 2017

En bild i ett fotoalbum

En bild i ett fotoalbum.
Jag vet inte vem som sitter där, iklädd förkläde och med en skål i knät.

Av bildens plats i albumet kan jag dra slutsatsen att tiden är mitten av 1940-talet.
Jag försöker urskilja anletsdragen, men det är svårt. Jag följer linjen från pannan, ögonbrynet, ner mot hakan. Nej, jag kan inte se vem det är.

Det kan vara vilken årstid som helst. Ljuset faller in genom fönstret, ett delat fönster med fönsterhakar. Faller in genom tunna rutmönstrade gardiner, lyser upp - och lägger samtidigt ut skuggor.

Ett smalt bord framför fönstret med en duk på. En krukväxt (eller två?), en flaska och - är det ett askfat med en pipa - eller något helt annat? Vänster hand håller skålen på plats i knät. Vad gör den högra handen? Rör om? Vispar?

På väggen bakom ryggen ett band av solbelyst tapet. I bildens högra kant har klister från foton på albumets motstående sida satt svarta fläckar.

Det är ingen inget bra foto. Det omges av andra bilder, betydligt skarpare, där jag kan känna igen människorna. Mamma, leende i en vackert mönstrad klänning. Pappa mer allvarlig. Han hade nog lika svårt som jag att le inför fotografen.


Den här bilden kan jag betrakta länge. Den utstrålar ett lugn, en stilla frid. Något kanske tillreds, till en måltid, till ett bak. Det mesta är dolt i skuggor, men ljuset finns kvar.

Någon gång på fyrtiotalet stelnade detta ögonblick i en fotokemisk process och tiden stannade till.
Så länge bilden finns och så länge någon betraktar den upphör aldrig detta ögonblick att existera.