måndag 16 januari 2017

Sporadisk anteckning om Lars Gustafssonläsning

Måndag. Solen lågt på en blekt blå himmel; en grå molnbank i söder. Gnistrande frost över fälten. En flock kajor har slagit sig ner på stubbåkern, kanske finns där något att äta.

Något förkyld tillåter jag mig då och då att ligga en stund på soffan och läsa Lars Gustafssons "Fru Sorgedahls vackra vita armar" från 2008. En nära nog perfekt läsning för en förkyld man, liggande på soffan, med solen in genom fönstret och in i rummet, där ljusstrålarna väljer ut några inramade foton från nittonhundratjugotalet, som om de vill peka på dem.

Jag läser några rader som får mig att hamna i tankar:
"Människans liv är en sfär som bara har en insida. Vi kan aldrig lämna våra liv. Det finns ingenting där utanför, absolut ingenting. Vi är innestängda och vi skall aldrig komma ut."
Jag känner igen den där sfären. Var har jag sett den?

Jo, nu minns jag. I Gustafssons diktsamling "Om begagnandet av elden" från 2010. Dikten heter "På vägen genom mörkren", och lyder:

Detta är en sfär som har
en ständigt vidgande insida. 
Men ingen yttersida. 
Sådana sfärer finns. 
Jag är den enda.

Det är en dikt som jag så sent som förra sommaren funderade en del på. Och skrev några rader om här.

Tankegången, den här sfären, är ganska lätt att punktera. Det sker ju ständigt. Men ändå upphör den inte att fascinera mig. Ja, jag funderar inte vidare här, jag bara länkar, för den intresserade att följa.
Jag är ju trots allt förkyld.

onsdag 11 januari 2017

Jag tar mig själv i kragen

Nog gnällt om tidsbrist!

För att något komma undan dystra tankar har jag tagit mig i kragen och nu börjat ägna några timmar varje dag åt att, på basis av nytt källmaterial, revidera en av mina uppsatser om arbetsvandringar från Halland till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.

Genom några månaders säsongsarbete i sillsalterier och trankokerier skaffade sig drängar, pigor och bondsöner kontanta extrainkomster. En dräng kunde tjäna fyra, fem gånger den årliga kontantlönen hemmavid.

Överheten hade en del invändningar mot arbetsvandringarna. Landshövdingen Olof von Nackreij skrev i december 1772 till Kongl. Berednings Commissionen i Stockholm:
"3io Anser jag högst af nöden att någon författning göres, hwarigenom den myckenhet af folck, som gå härifrån Länet till Götheborgs Skjärgård på Sillfiske kunde inom Landet qwarhållas. Här är icke mera möjeligt hwarcken i Städer eller på Landet, att få tjenstehjon med annat willckor, än att drängen, så snart han hörer sillen wara å färde, eger frihet gå från hus och hem, äfwen ofta från obergad gröda. Bonden saknar sin nödwändige hjelp wid arbetet, och åcker samt äng all then skjötsel och odling, som å höste månaderne therå kunnde anwändas." 
”Widare bidrager denna Bortgången på Sill Fisket mycket till dyrhet på Lifsmedel i Hem Orten, at andre Waror som dese Sillfiskiegångare uppköpa till eget behof, ock att dermed drifwa Landthandel, jemte Luxe i klädsel, Liderlighet och fördärfwade Seder, samt Siukdommars och Smittors införande i Orten detta är alt för mycket uppenbart och landtkunnogt, för att tarfwa widare detailler."
Men bland ståndspersoner fanns även en insikt om att det genom ogynnsamma naturliga förutsättningar klena halländska jordbruket var i behov av kapitaltillskott både för försörjning och utveckling. Så skrev Johan Wilhelm Cedercrantz, godsherre till Stjärnarp och Alslöv, att arbetsvandringarna
"... med skjäl kunnat räknas ibland ortens förmonligaste Penninge Canal. Efter en nog säker calcule, har jag beräknadt, at til Eldsberga och Tönnersjö Sochnar, hwilka jag til större delen äger, hafwa omkring 6 a 700 Rdr, hwarje af de sidst förflutne åren blifwit inbringade."

Detta föga utforskade ämne har (för-)följt mig i många år, varit en källa till genuin forskarglädje - och ibland känts som ett gissel. Men nu när jag åter gräver ner mig återvänder något av entusiasmen.
Detta ska bli mitt magnum opus inom historieforskningen. Publiceras på nätet och kanske laddas ner en eller annan gång.

Just nu excerperar jag befolkningssiffror för ett antal halländska socknar under 1700-talet med hjälp av den utmärkta tjänsten Tabellverket på nätet. En guldgruva, med statistik om befolkningen i Sveriges församlingar 1749-1859.


torsdag 5 januari 2017

Jag har ont om tid

Jag har ont om tid. Jag har alltid haft ont om tid. Åtminstone sedan jag blev medveten om döden.
Men tiden är ju ingenting i sig själv? Om du tänker efter så kan du aldrig uppleva tidens gång. Det är ju livets alla verksamheter och händelser som gör att tiden går.

Den tidsbrist som jagar mig, som flåsar mig i nacken och som ibland gör mig handlingsförlamad - är en brist i mitt hushållande med tiden. Jag har en utmätt, tills vidare med ett icke bestämt mått utmätt, tid och det återstår för mig att hushålla med den.

Jag måste få mer tid för mig själv, säger vi och drömmer om ostörd "egentid", befriade från alla de dagliga verksamheterna och bestyren. Men då skulle vi i sin renaste form erfara den existentiella utmättheten. Kanske bäst då att återgå till de dagliga göromålen. Och hetsas av de deadlines som man själv uppställer istället för livets definitiva deadline.

Detta med anledning av Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).




söndag 1 januari 2017

Du kan inga filer ta med dig dit du går...

Ett nytt år har lagts till det förflutna.
Förr hade det förflutna makt. Men nu...
"Lagringsmedierna gör [...] sitt till för att för att ta makten från det förflutna. De upptecknar unika händelser på filmer , foton och ljudupptagningar, vilket får tidens irreversibilitet att förefalla vara punktuellt upphävd. Skeenden under ett ögonblick kan reproduceras. Det får konsekvenser för den omedelbart upplevda verkligheten. Vi kommer förmodligen aldrig mer att kunna lyssna på ett musikuppförande, som gör tiden hörbar, på samma sätt som människor förr i världen, vilka visste att de tog del av en unik händelse som aldrig kan upprepas. Det fanns lagringsmedier även förr - partituren, boken, brevet, bilden - men eftersom de var sällsynta verkade de ha en aura och framstod ibland som sakrala, i varje fall inte vardagliga. Den moderna tekniken möjliggör däremot reproduktioner till vardags, med följden att auran av att vara unikt försvinner. Det är självklar för oss att ha fingret på replay-tangenten, och den känslan smyger sig på att det oåterkalleligt bortflytande livet kanske också skulle kunna upprepas."

Citatet från Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).


onsdag 28 december 2016

Några funderingar under läsandet av Homeros och Eyvind Johnson

Julstormen rasar därute. Det dånar i träden, regnet slår mot rutorna och vinden rister i huset. Jag sitter och parallell-läser slutkapitlen i Eyvind Johnsons "Strändernas svall" och slutsångerna i Homeros "Odysséen". Trots blåsten är det varmt i huset, ljust och varmt. Jag läser med eftertanke. Här följer några funderingar.
*

Denna dystra vinter har jag långsamt läst om "Strändernas svall". Det måste vara minst fyrtio år sedan jag läste den första gången. Säkert ett par gånger därefter, jag minns inte. Homeros "Odysséen", i Ingvar Björkesons översättning, läste jag 2011. Och kallade den då "en nära nog perfekt spänningslitteratur." Vilket är sant. 

Men när jag nu läser Johnsons återberättelse eller parafras eller omdiktning så är det med ett annat fokus.

"Strändernas svall" kom ut 1946 och har underrubriken "Roman om det närvarande". Det närvarande då, i världskrigets slutskede och efterdyningar, var uppgörelserna med ockupanterna och deras medlöpare och quislingar, de påbörjade Nürnbergrättegångarna. Hämnden. Parallellen med Odysseus hämnd på friarna är given.

Om Eyvind Johnson i stora stycken följer Homeros, så skiljer han sig i det att han ger Odysseus en psykologi, låter oss få inblick i hans inre, hans tvekan. Hos Homeros finns inte denna tvekan. Här gäller gudarnas vilja. Det är gudarna som fört Odysseus tillbaka till Ithaka. Och de vill se blod. 

Klarast framträder detta i Odysseus möte med den trogne svinaherden Evmaios. Innan Odysseus beger sig till palatset och blodbadet på friarna utspelas ett samtal med Evmaios, där Odysseus ännu inte avslöjat vem han är (men svinaherden anar det) utan talar om sig själv i tredje person. Han ger uttryck åt sin tvekan. Om Odysseus kom tillbaka till Ithaka - måste han lyda gudarna? Är det rätt att hämnas, att döda friarna? Kommer inte blodskulden att fortplantas, generation efter generation?

Evmaios lägger fram en vision - människorna kan befria sig från de grymma gudarna - men först om tusentals år:
"Ibland har jag tänkt att det finns något bakom gudarna [...] V i. Herrar och slavar, gamla och unga. M ä n s k o r n a. Att gudarna skapades för många tusen år sedan, i en barbarisk forntid [...] skapades i mänskornas bröst. Det är en tanke som nästan inte kan tänkas. [...] om gudarnas hand förtvinade? Om vi hade en egen vilja? Då föll vi ur den handen. Då blev bara mänskan kvar. Och då måste hon själv rädda situationen." 
Som det nu är, menar Evmaios, leker gudarna med människorna, de krossar dem om de vill. Men om kanske tusen år, om människorna lärt av sin erfarenhet, 
"av jordens, ytans liv, av smärtan, krigen [...] av sitt eget släkte så går det kanhända bra. Då delar de kanske upp makten. Då har de kanske inga slavar. Då har de kanske rådslag i stället för krig, byteshandel istället för plundring. Då delar de kanske brödet lika. Men det är så långt borta, jag kan inte se det klart. Jag ser inget mål, jag anar bara en riktning."
Men till slut ser inte heller Evmaios något alternativ till den blodiga hämnden. Odysseus sak är mer rättfärdig - eller mindre orättfärdig - än friarnas.

När sedan Odysseus i en tiggares skepnad får pilbågen i sin hand, den som ingen av friarna lyckats spänna, då inleds dödandet och massakern på de kanske mer än hundra friarna. Att Odysseus med hjälp av sonen Telemakhos, svinaherden Evmaios och koherden Filoitios lyckas med bedriften beror inte så mycket på deras egna insatser som på Pallas Athenas ingripanden under striden.

Enligt Eyvind Johnson tänker Odysseus under slakten:
"Det är inte jag som gör det [...] Hermeias kom med bud till mig och jag förlorade mig själv på vägen hit. Det är gudarna som gör det genom mig. [...] Det är Ares i mig, tänkte han. Jag har öppnat verksamhet, jag sköter en filial för honom här. Jag själv är emellertid inte närvarande. Jag själv är bortrest. Jag själv är på en ö långt i väster, där går jag i regnet och längtar någonstans men inte hit."
Och hos Eyvind Johnson slutar berättelsen, återberättandet, inte i någon försoning. Snarare tycks Odysseus vilja ge sig iväg igen. Det framkommer inte heller att makarna återförenas. När Evrykleia menar att ytterligare en slavflicka och hennes nyfödda barn måste dödas protesterar Odysseus, men trött, lamt. Det är för sent. Så slutar berättelsen i uppgivenhet. Gudarna rår.

Hos Homeros däremot kommer efter ytterligare en kort strid en försoning till stånd, som hejdar blodsfejden, "en helig och edsvuren fred mellan båda stridande parter", genom Zeus och Pallas Athenas ingripande. 

Man kan säga att Eyvind Johnson har en mer pessimistisk syn än Homeros. 
Blodsvallet från Ithaka "kommer att stanna när människorna slutar att slåss om makten, när gudarna inte längre driver dem till det, när de har lärt sig begripa sin egen situation."

Om "Strändernas svall" var en roman om det närvarande 1946, så är den det inte mindre i dag.

Odysseus borde ha stannat hos Kalypso...

onsdag 30 november 2016

Sporadisk anteckning. Nyhetsflödet har alla namnen.

I somras gick jag här längs en dammig grusväg, på vandring både i ett yttre landskap och i ett inre.
Det finns en tidlöshet eller en möjlighet att befinna sig i olika tider längs den här vägen, liksom man i det inre landskapet kan röra sig mellan olika tider, blanda samman dem och förlora den självklara förankringen i nuet. 



Nu är det vinter och när jag ser ut genom fönstret virvlar löven runt på marken under kala träd. Jag försöker följa ett lönnlöv när det blåser iväg bland de andra upp mot gärdsgårdens stenar och ner igen. Det är omöjligt, det går inte. 

Den här hösten och vintern liknar inte förra årets höst och vinter. I det lilla livet finns förvisso  källor till glädje och förtröstan. För övrigt ser jag få ljuspunkter. Snarare tycks allt gå åt helvete. Nyhetsflödet har alla namnen. 

Det är inte utan att jag likt en sentida Wu Tao-tzu skulle vilja kliva in i bilden och fortsätta längs grusvägen och försvinna bortom kröken.

Så slutar denna sporadiska anteckning.


torsdag 13 oktober 2016

Bob Dylan - Not Dark Yet

Om det var ett bra val eller inte? Det här är bra i alla fall...