tisdag 27 juni 2017

då stenarna tänker som bäst

Jag kanske ska förklara frånvaron av inlägg här. Ni är ju några som envisas med att återvända hit, trots tystnaden.

Från mitt skrivbord ser jag genom fönstret en väl lagd stengärdsgård. Alltid samma mönster av rejäla stenar, större och mindre, helt oberörda av världens eller vädrets växlingar. Jag ser den varje dag.

Ju mer jag tar del av nyhetsflödet, desto mer känner jag ett behov av att bara glo på gärdsgården.


Jag har alltid varit fascinerad av stenar. Av det att de bara finns. Tyngden. Orörligheten.
I ett kortare perspektiv är de naturligtvis stumma, döda ting. I ett längre perspektiv är jag inte så säker på det.

Ekelöf skrev om sensommarkvällen:
En gammal gärdsgård är också med  / Det är den stund då stenarna tänker som bäst


En längre tid har jag inte läst så mycket, mer ägnat mig åt praktiska ting. Trädgård, ved, röjning, snickerier. Nu har jag i alla fall börjat läsa Sverker Sörlins "Antropocen - en essä om människans tidsålder" (Weyler, 2017).
"På bara några årtionden har det gått upp för oss att vi som summa besitter krafter som kan omforma världen och bokstavligen ändra jordens bana. Den jord som jag ville skulle förbli större än jag är nu tagen i vår makt, ett maktövertagande av människor. Vad vi gör med den kommer att förändra den och vi vet inte om det kommer att vara bra för oss eller inte, eller för jorden själv. Kanske är det bra för några, men inte för alla. Vi kan säga att frågan är öppen."
Den verkar lovande. Kanske blir det några rader här.

onsdag 24 maj 2017

En dystopisk repris

Det var inte bättre förr. Men jag var lite bättre. Åtminstone för ett år sen, när jag läste mer intressanta böcker och skrev om dem. Som här, en repris alltså:

                                                                           *

Människan lämnade samlar- och jägarstadiet, blev bofast och började odla jorden, skaffade egendom. Det var då förfallet började, det var redan då det gick fel. Långsamt började civilisering och tekniska framsteg leda till vår undergång. Och med industrialisering och kapitalism i accelererande takt.

Mer eller mindre uttalat tycks detta vara grundsynen i Helena Granströms dystert vackra bok ”Det som en gång var” (Natur & kultur, 2016), illustrerad med kongeniala svartvita foton av hotade naturmiljöer av Marcus Elmerstad.

Boken är till större delen en essäistisk text där Granström, med ett otal exempel och ett flitigt refererande till teknikhistoriker, ekologer och antropologer, visar på hur människan alltmer kommit att fjärma sig från den natur där hon är ett djur bland andra djur och hur hon genom, i vid mening, vetenskapliga och tekniska framsteg bedriver rovdrift och utarmar naturens resurser och samtidigt tror sig kunna med ytterligare vetenskapliga och tekniska framsteg lösa alla de problem som följer av denna rovdrift och utarmning.

Granström menar att detta är en ogrundad framstegsoptimism. En grandios mänsklig hybris. Och vi är inte på väg mot katastrofen - den är pågående och vi gör oss blinda för den. Hon använder begreppet ”shifting baseline syndrome”, som innebär att synen på vad som är normalt i en allt mer utarmad miljö hela tiden förändras. Det tillstånd som tidigare betraktats som katastrofalt, betraktas nu som normalt.

På så sätt står vi ut ännu en tid, utan att se sanningen i vitögat. Utan att kunna se sanningen i vitögat.
För att slippa leva våra liv i ruinerna av det som en gång var, gör vi dessa ruiner till våra nya palats.”
Invävt i de essäistiska partierna finns en berättelse om en ung kvinnas vandring i den svenska fjällvärlden. Hon tilltalas med författarens förnamn. Det tycks vara ett försök att hitta åtminstone rester av det liv som en gång var, i en ursprunglig natur. Men förgäves, vad hon finner är bara en ännu äldre kulturmark, ett landskap präglat av mänsklig exploatering.


Även de kognitiva aspekterna av en alltmer teknikdominerad värld tas upp. Håller människan själv på att införlivas, uppgå i den teknik hon skapat, inte minst kommunikationsteknologin? Granström skriver om en ny ”platslöshet”:
Känslan av närvaro kan vara förlagd någon helt annanstans än till den plats där vi kroppsligen befinner oss.” 
Konkret liv ersätts av abstraktioner, verklighet av symboler. Mänskliga möten, öga mot öga, med virtuella ”möten”. Mänskliga behov tillfredsställs av tekniska lösningar. Maskinell beröring.

Det är en djupt pessimistisk bok. Granström menar att allt redan är för sent, att det inte finns någon väg tillbaka till ett bättre samhälle med en mer förnuftig resursanvändning och ett sätt för människan att leva i samklang med naturen. Vi är alla delaktiga, det är vår kultur. Den präglar alla våra relationer. Vi för den vidare. Här finns en djup tragik:
Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust ägt rum.”
I sitt ifrågasättande av det mesta i det moderna samhället ger Granström alltså inga anvisningar på hur en förändring skulle kunna komma till stånd. Hela boken genomsyras av melankoli, av uppgivenhet. En reaktionär klagosång?

Ja, men det är mer än reaktionärt, eftersom det inte går att vrida klockan tillbaka, till det tillstånd som en gång var, det är mer en sorgesång, som Tobias Dahlkvist skriver i en recension i tidskriften Respons (nr 2, 2016), som fick mig att läsa boken. Dahlkvist önskar att Granström skulle ha tagit del av den filosofiska pessimistiska traditionen, för att inte hamna i ren nihilism.

Jag ska villigt erkänna att den här boken slår an en sträng hos mig. Mycket kan kanske avfärdas och karakteriseras som grumlig naturmystik. Men på en del punkter tangerar den ett tänkande kring samhällsutvecklingen som jag delar och i många enskildheter ger den mig nya insikter och och i mycket kan jag bara instämma, särskilt i kritiken av miljöproblematik och den konsumtionsdrivna kapitalismen.
"Hur kan vi acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår livsmiljö?"

torsdag 4 maj 2017

Sporadisk anteckning

Nej, jag klagar inte längre. Framåt eftermiddagen stiger temperaturen upp mot tjugo grader. Vårens under utspelas än en gång. Jag rensar i perennrabatten och i kryddlandet. Sitter och läser Raymond Chandler, i lä för vinden. Låter den gröna läkedomen verka.

Ett tornfalkspar som hållit till här ett tag har - kanske - inlett sin häckning i ett gammalt skatbo, höst upp i päronträdet, fem meter från kökstrappan. 




torsdag 20 april 2017

Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Man ska inte klaga, i synnerhet inte på vädret, jag vet. Men i morse när jag gick en av mina vanliga rundor, runt Kärragärde, rakt mot den iskalla vinden från havet, då kunde jag inte låta bli att försöka recitera Lars Wivallius Klage-Wijsa för mig själv. Det gick lite sisådär, eftersom min förmåga att minnas texter är något begränsad.

Hemkommen konsulterade jag Runeberg
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/
3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda. 

Och så vidare i 22 strofer. Om något ska ingå i en svensk kanon, så är det denna dikt. Den skrevs 1641, efter att Wivallius frigivits från fångenskapen på Kajaneborgs fästning i Finland och utkom av trycket 1642. Längtan efter vår och värme och grönska är sig lik, nu som på 1600-talet.

Jag har tidigare skrivit några rader om Wivallius -  här och här - och passar på att länka.

Och så lurade jag skjortan av ett par av mina bloggläsare här.



torsdag 6 april 2017

Två sporadiska anteckningar

När jag sitter och läser på morgonen slumrar jag till i fåtöljen. Hamnar i en dröm. Plötsligt blir allt där intensivt ljust. Jag vaknar till av att solen skiner in genom fönstret rakt i mitt ansikte. Solljuset är så starkt att jag måste blunda. Jag sitter så en stund och tänker på drömmen.

Lite senare går jag en av mina vanliga rundor. Det är fortfarande sol. Höstsådden på fälten är intensivt grön. På vägen genom skogen mot Bjällemad hör jag en fågel sjunga högt upp i en trädtopp. Jag går försiktigt vidare och får syn på den. Det är en trastfågel, men ingen koltrast. Kanske en taltrast. Vinden får trädet och fågeln att gunga fram och tillbaka. Jag står där och lyssnar till den melodiska och rikt varierade sången. Tänker inte på någonting. Jag bara är där jag är.


Den här taltrasten sjöng i en grantopp vid Öströö förra året vid den här tiden.

torsdag 30 mars 2017

Pensionärsliv, läsning

Om livet nu är en teater så måste man spela sin roll väl.

I pensionärsrollen ingår dagliga promenader. Vilket för mig innebär raska, minst timslånga rundor.

Vädret de senaste dagarna har inte varit det bästa. Fem, sex plus, lätt sydvästlig vind och ett envist, fuktigt dis. När det inte regnar. Men lärkorna flyger upp ute på fälten och ryttlar, sjunger lite tveksamt - vilket jag kan förstå. Ska det här kallas vår? De verkar i alla fall vara lite fler i år än förra året.

Kanske är det också ett tecken på att jag lever ett pensionärsliv att jag fick ett infall att läsa om Birger Sjöbergs "Kvartetten som sprängdes"? Och att jag ägnade ett par dagars läsning åt detta? Mitt läsande har annars alltid präglats av ett slags självpålagd disciplin, en vilja att hinna med att läsa viktiga böcker. En disciplin som jag naturligtvis inte har kunnat upprätthålla. Men där avsteg (främst deckare) känts som just avsteg.

Som pensionär har jag både mer tid att läsa och mindre tid kvar att läsa. Jag kommer ju ändå inte att hinna läsa allt jag vill (borde) läsa. Jag märker att det jag kallar slumpläsning blir allt vanligare.

Man kan nog också se den här läsningen som ett slags flykt, en verklighetsflykt. När alternativen är att antingen gråta (krigen) eller skratta (Trump) åt eländet - och när skrattet dessutom strax fastnar i halsen...

När jag nosade i hyllorna kom jag att tänka på den fina läsupplevelsen när jag först läste "Kvartetten som sprängdes" och på Hasse Alfredsons underbara TV-serieversion från 1973. Jag  hittade en pocketversion i Delfinserien från 1968 med båda delarna och slog mig ner och började läsa.

Sjöberg iscensätter en svensk småstadsidyll på 1920-talet, med ett myller av människoöden i olika samhällsskikt. Rollerna är givna, alla samhällsklasser finns där, fabrikörer och bodbiträden, journalister och spåkvinnor, alla spelar med i denna mänskliga komedi. Det är en vänlig satir, porträtten är ömsint ironiska. En viktig ingrediens är småborgerliga drömmar om att snabbt bli rik i efterkrigstidens börshausse, drömmar som slutar i krasch för de inblandade. Men trots alla svårigheter inträffar inga irreparabla katastrofer, allt reder ut sig och den romantiska kärleken segrar över konvenansen.

Jag läser den som god underhållning. Bitvis är det väldigt roligt. Ja, det handlar om verklighetsflykt, om man så vill.
Den som vill gå mer på djupet kan läsa Sven Delblancs mer kritiskt analyserande text i "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950".


                                                                    Birger Sjöberg

lördag 18 mars 2017

Måste man vara en ko för att göra läsandet till en konst?

Det har nog inte undgått någon av mina läsare (du lilla tappra skara...) att jag menar att man bör läsa långsamt och eftertänksamt. Men ibland läser jag nog alltför hastigt, kanske beroende på att det hela tiden dyker upp intressanta böcker som jag bara måste läsa.

Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."

Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.

En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:
"För att [...] göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."

                                                                      *

Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)