onsdag 23 maj 2018

Om vedstapling

Äntligen har jag börjat stapla årets ved.
Sjukdom och sen leverans har gjort att jag inte kommit igång förrän nu. Målet är som vanligt att bli klar till midsommar.

Tidigt på morgonen eller på kvällen när solen sjunkit bakom träden och det svalnat något, då är det dags. Inte för mycket, inte för länge. Lagom pass.

Och framförallt långsamt. Vedstaplar som läggs upp hastigt blir inte bra. Varje vedträ ska finna sin rätta plats i den mur som byggs mot kommande vinters kyla.

Att arbeta långsamt och med måttlig ansträngning är också befrämjande för tanken. I själva verket har vedstapling mycket gemensamt med långsamt tänkande. De mest ostrukturerade tankar kan passas in i nya, oväntade sammanhang.

Och man tar en paus och lyssnar till koltrastens sång och man har inte bråttom för det är långt till midsommar och det viktiga är att vedträn och tankar finner sin rätta plats.



måndag 21 maj 2018

Sommarläsning: Walter Ljungquist

I den stilla sommarkvällen doftar syrenerna starkt. Det är ännu varmt. Jag slår mig ner ute i trädgården och läser.
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, känner doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen, hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust. Han var antroposof. En eller flera av Ljungquists noveller läser jag om varje sommar. "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, men lite ändrad och utvidgad. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.


måndag 14 maj 2018

I det varma sommarrummet

Jag går ut ur det ännu svala huset och in i det varma sommarrummet. Det är sen eftermiddag. Jag sitter i skuggan under den stora blodboken och läser Bo Lindbergs bok om Seneca. Lätta moln driver över den blå himlen. Runt om mig finns allt det gröna; de stora träden, lönn, kastanj och ask. Blommande syrén, äpple och päron. En lätt vind för med sig trafikljud, men det stör mig inte. Gärdsgårdens stenar ligger tankfullt stilla i solgasset. Och hela dagen gal göken, lång borta.

Lindbergs bok är gedigen och genomreflekterad. Seneca var stoiker, men en stoiker light. Inte lika hårdhudad som Epiktetos. (Se t ex här). Och som Lindberg skriver så har stoikerna inte så mycket unikt att säga, det de säger är på många sätt allmängods. Ändå läser jag gärna stoikerna och de bekräftar att de djupaste sanningarna inte är så förbannat komplicerade.

Stoicismen är inte till för att lösa problem, mer för att lära sig att stå ut med dem. Stoicismen är en filosofi för osäkra tider, som under kejsartidens Rom, som i vår tids globalisering och skenande konsumtionskapitalism.

Ja, det var bara det jag hade att säga.


PS: Stoikerna är återkommande läsning här i bloggen. Är du nyfiken så sök på Seneca eller stoicism i sökrutan här till höger.






tisdag 8 maj 2018

Läget

Det var en jävla senvinter i år och när våren väl kom så hamnade jag i sega förkylningar och ... ja, skit samma. Jag har varit under isen. Tappat geisten.

De sen länge sporadiska anteckningarna här har blivit alltmer sporadiska. Nästa steg är att de upphör helt. Kanske kommer det att kännas som en befrielse. Åtminstone ingen större förlust i alla fall, inte för mig och inte för mina få återkommande läsare.

Men jag stänger inte ner, jag låter de samlade inläggen finnas där och förundras över hur varje dag några av dem hittar nya läsare. Något slags meningsfullhet finns väl i det.

Och nu är det plötsligt sommarväder. Allt börjar om och jag är fortfarande med. Kanske kommer det nya anteckningar.

torsdag 22 mars 2018

Om vanor - och en efterlysning (som snabbt gav resultat...)

Jag är en vanemänniska. Min vardag präglas av vanor. Hur mina dagar ser ut, när och hur jag gör saker. Dagarna liknar varandra.

Men så är jag ju också en vanlig människa. Vanlig, van-lik. Lik mina vanor, i överensstämmelse med mina vanor. Mina vanor trogen. Styrd av vanorna?

Vi är väl alla styrda av vanor. Det mesta i livet är ju ett repeterande av gårdagen. Man behöver inte alltid tänka så mycket. Tandborstning kräver inte reflekterat beslutsfattande.

I vårt aktiva yrkesliv styrs vi av hela samhällets tidsreglementering. Där kommer man inte undan. Det finns bara arbetstid eller fritid. (Ett hemskt ord: fritid).

När jag blev pensionär ändrades förutsättningarna. Det jag helst sysslade med på fritiden fick större utrymme. Men ganska snart märkte jag att även denna livsfas kom att präglas av vanor. Andra vanor. Mer vanor skapade av egna behov, mindre styrt av omvärldens krav.

Nåja, lyckligtvis lever jag ett ganska normalt socialt liv; jag håller mina eremitiska böjelser i schack.

Men också vanor som tillåter mig att bryta med vanor, som tillåter mig att plötsligt vända om, att stanna till i steget och se och göra saker på ett annat sätt, och andra saker, eftersom jag nu har tid till det. Kanske inte så mycket annorlunda saker, eftersom jag nu väldigt mycket och oåterkalleligt är den jag är.

Är det bra eller dåligt att vara vanemänniska? Jag tror inte att man kan generalisera. Var och en blir salig på sin fason. Jag är om inte salig så i alla fall nöjd med min. (Ett visst mått av acceptans är nödvändigt vid min ålder).

                                                                     *

Mitt egentliga ärende här är en efterlysning. Härom dagen när jag kom att tänka på hur mycket vanorna styr våra liv så dök några diktrader av Lars Gustafsson upp i minnet.

De handlade just om vanor, om hur lätt vi hamnar i vanor, hur vanorna söker upp oss. I dikten hade vanorna en kvinnlig gestalt. Men jag mindes inte någon ordalydelse. Jag hade snarare bara en bild av textrader med denna innebörd.

Jag gick till hyllan och började bläddra och läsa, från de senaste diktsamlingarna bakåt. Efter en timme gav jag upp. Jag hittade ingen dikt som motsvarade minnet. Är det ett falskt minne? Det är ju långt ifrån glasklart. Ändå finns det där. Har min hjärna på något märkligt sätt genererat Lars Gustafssonska diktrader?

Har någon lösningen på detta bryderi?

PS några timmar senare: Ja, den eminente Per Falk hade lösningen och visade att googling var effektivare än analogt bläddrande. Och min minnesbild hade vissa brister. Det var dikten "Vanor" i samlingen "Förberedelser för vintersäsongen" (1990).

VANOR

De kommer flygande som fåglar.
Och slår sig ner.

Bara ett sätt att nicka emot obekanta.
Kvällsgroggen. Morgonlöpningen

lika i alla väder. Besöken
vid stranden. Varför ge änderna bröd?

Man vet aldrig för hur länge
Eller varifrån de kommer.

De har så lite med oss att göra.
Vi kunde lätt ha haft helt andra.

Men när de nu slutligen bestämt sig
att häcka här, i denna skog,

är det av dem vi består.
Och man kommer att minnas oss

som en knippe utav vanor.
Och inte den de bodde hos.



lördag 17 mars 2018

"I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig"

Bredvid "Minnets hemligheter : en bok om Erik Gustaf Geijer" i hyllan stod "Krigsvinter : dagbok från skogen" (2002), där Anders Ehnmark med utsiktspunkt från torpet i Nykvarn följer naturens förändringar och hur kriget mot terrorismen sprider sig i världen efter 11 september. ("Flera skurkstater döper om sitt ordinarie förtryck till krig mot terrorismen och sluter upp i den stora kampen.")
Jag började läsa och var fast. Ehnmark är en klok man och en lysande stilist.

Geijer dyker upp här också. I det nya informationssamhället sprider sig informationen blixtsnabbt. Jämfört med till exempel på Geijers tid: "[d]et fortaste ett meddelande kunde färdas då var i galopp, ca 10 km i timmen."
"Vilka nyheter når honom alltså i mörkret på Övre Slottsgatan i Uppsala, i stearinljusens värld? Allt av vikt på kontinenten når honom, men nästan allt utan vikt förbigår honom. För oss är det tvärtom. I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig."


torsdag 15 mars 2018

Omläsning: Anders Ehnmark om Erik Gustaf Geijer

Torsdag. Kylan är tillbaka. Jag läser Ola Larsmo i DN om Erik Gustaf Geijer, där han menar att Geijers radikalt demokratiska idéer idag kan användas mot det tilltagande populistiska mörkret. Vilket leder mig till hyllan och Anders Ehnmarks "Minnets hemligheter. En bok om Erik Gustaf Geijer" från 1999.

Enligt anteckningen på titelsidan läste jag den när den kom ut. Men det är ju snart tjugo år sedan, och jag mindes den bara vagt, som en del i min halvbildnings kunskap om tidiga liberala strömningar i Sverige. Nu har jag ägnat dagen åt en omläsning, bara avbruten av nödvändiga hushållssysslor och en timmes rask stavgång i iskall ostlig vind (Kärragärderundan), med den karelska fårskinnsmössan nerdragen över öronen.

Geijers radikala republikanism pekade mot framtiden, mot allmän rösträtt, mot demokratins genomförande och mot moderniteten. Vad har hänt sedan dess? Enmark skriver för tjugo år sedan, och orden är än mer aktuella idag:
"Läst idag kastar han ljus över en motsatt rörelse, från republikanism tillbaka till feodalism kan man säga. Med feodalism menar jag de utompolitiska sammanhang där människan sägs råda över sitt liv, det civila samhället, privatlivets nätverk, riddarordnar på marknaden, men alltid ett sammanhang utanför politiken, det vill säga idag: utanför demokratin. Hon uppnår sin frihet som medlem, anförvant eller kund, men inte längre som medborgare, då hon istället sägs uppnå underkastelsen. Lokalsamhället glimmar åter under borgen, och det är omodernt med republikanism. Den tendens jag försöker beskriva kan kallas en omodernisering av samhället. Då vi följer Geijer in i moderniteten märker vi att vi kanske är påväg i motsatt riktning."
                                                               Erik Gustaf Geijer