måndag 4 mars 2024

Notiser, mars 2024

Hemma igen efter en lagom strapatsrik vandring i mellersta Hallands bokskogsområde slår jag upp datorn och möts av omvärlden: krigen, folkmorden, de pågående miljökatastroferna.

På teve menar Staffan Heimerson att vi i Europa befinner oss i samma läge som 1943, innan Hitler mötte ett samlat motstånd från demokratierna. Historien upprepar sig aldrig, sägs det. Men den kan kännas igen.

Att vandra i skogen, längs stigar och vägar som vi känner till sedan länge. Ändå samma glädje att kunna röra sig i naturen, andas in skogsluften, iaktta de första tecknen på vårens ankomst. Äta lunchmackor i en solig backe, i lä för vinden. Samtala, eller vara tysta.



                                    Vinterns kalligrafi. Valasjön, december 2018.


  

lördag 3 februari 2024

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"

Det nya året liknar ett mörkt, hotfullt moln som tornar upp sig. Träden håller andan i väntan på den kraftiga åskvinden. Vi vet att åskan kommer att bryta ut, blixten slå ner. Vi vet. Eller?

För några år sedan läste jag en bok och skrev en text. Jag hade lite mer energi då. Här kommer en repris:

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:
"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"
Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.


Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:
"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"
Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

lördag 27 januari 2024

Några rader om Jon Fosses "Trilogin"

Handlingen i Jon Fosses "Trilogin" kan mycket kort sammanfattas så här:

Historien utspelas på norska Vestlandet, under ett vagt antytt 1800-tal. Den fattige fiskarsonen Asle och pigan Alida, båda 17 år, träffas, förälskar sig och Alida blir gravid. Asle har förlorat sina föräldrar, Alida sin far. Asle blir utsparkad av ägaren ur den fiskestuga där han bor, Alida drar inte jämt med sin mor och syster. De beslutar sig för att lämna det lilla fiskeläget och bege sig till den stora staden (Bergen).

Till detta behöver de en båt. Asle slår ihjäl fiskaren och stjäl hans segelbåt. För att skaffa pengar och färdkost pengar stjäl Alida mat och kontanter av sin mor.  Då hon blir upptäckt av modern ber Asle henne att vänta utanför medan han tar livet av modern, oklart hur. De seglar till storstaden.

Där går de runt i den kalla, regniga höstkvällen och söker boende. Ingen vill hysa dem, med hänvisning till den gravida Alida. De möter en gammal hjälpgumma, en barnmorska, som inte heller hon vill ge dem husrum. Men de tränger sig in hos henne, Asle stryper henne och de flyttar in. När det är tid för Alida att föda lyckas de få hjälp av en annan hjälpgumma. En son föds.

Asle är orolig. För att komma undan rättvisan byter de namn och bryter sig in i ett obebott hus en bit från staden, där de kan bo. Men en dag på väg till staden konfronteras Asle av en äldre man som känner till hans hemlighet: de tre morden. Till slut grips Asle och förs till fängelse och avrättning genom hängning.

Alida och barnet tas om hand av en fiskare, blir hans hushållerska och sedan hustru och föder sex barn.
På bokens slutsidor sitter Alidas åldrade dotter ensam i köket och ser som i en dröm modern Alida röra sig i samma kök och för att komma undan minnena går dottern på samma sätt som modern en gång gjorde ner till stranden och ut i vattnet, för att undfly skulden. Är det det en ärvd skuld som sonas? 

När jag först läste "Trilogin" var det som om de tre kallblodiga morden (Juha Valjakkala dök upp i minnet...) trängde undan fascinationen och störde läsningen och min förmåga att uppskatta Fosses säregna språk. 

När jag sedan läste "Trilogin" en andra gång var det med en odelad uppmärksamhet. Och det är naturligtvis så man bör ta till sig Fosses språkmagi, där olika tidsskikt, minnen och drömmar sömlöst vävs ihop till en säregen text, med drag av saga och medeltida ballad. Upprepningarna, omkvädena gör texten till musik och inte för inte var Asles far spelman och lärde upp Asle och kanske går han under för att han för att få pengar säljer den fiol som han bar med sig.

Spelmanskapet lever vidare i släkten, Asles och Alida son Sigvald får en fiol av styvfadern, och på bokens slutsidor, ett par generationer senare, nämns en Jon, som ska "vara spelman han också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter" - kanske är det här en Fosses släktkrönika?

En tredje läsning skulle sannolikt vara ett lika stor läsupplevelse. Ett kännetecken på god litteratur. Men det får vänta några år. 



                                                                    Vinter vid Törlan

onsdag 27 december 2023

Kakelugnen

Istället för att läsa ägnar jag några dagar åt att plocka ner den gamla kakelugnen. Sakta, kakelplatta för kakelplatta, tegelsten för tegelsten, för att inte sprida skräp, damm och aska i hela huset. 
Jag beundrar det geniala systemet med rökgångar, en innovation från svenskt 1700-tal.
Kakelugnen ska ersättas av en braskamin. Det var längesen det gick att elda i den.

Till denna säkert allmänt intresseväckande uppdatering av Den långsamma bloggen vill jag bara tillägga ett försenat God jul och ett för tidigt Gott nytt år!






tisdag 12 december 2023

Vattenljud

Jag gick ner till Gamla stenbron över Törlan och stod en lång stund och såg vattnet strömma och lyssnade till tystnaden. Jag ville få lite lugn. Vinden från nordost kändes knappt. Inga fåglar. Trädens grenar svarta. Motorvägen hördes inte, jag bara såg den ständiga raden av fordon. Vattnets porlande runt stenarna på båda sidor av bron var en del av tystnaden. Samma ljud hela tiden. En upprepning, ett stilla, egentligen obeskrivbart ljud. Ständigt växlande, ändå ett och samma. Ett ljud som efter en stund nästan var det enda som fanns, och som tystade alla oroliga tankar. 


                                                                    
                                                                    Under vårfloden

onsdag 29 november 2023

Några rader om Jan Myrdal

Väderrapport. Nio minusgrader i morse. Solen gick upp, himlen blev blå och utanför fönstret tog hackspetten för sig av talgbollarna, knuffade bort blåmesar och talgoxar. Koltrastarna höll sig på marken. Ekorren lyste med sin frånvaro. 

Jag tycker inte om vintern. Den kan vara vacker, med hög himmel och snöglitter, men jag tycker inte om kylan. På eftermiddagen gick jag i alla fall ut och räfsade undan några lövhögar längs gärdsgården som vinden prydligt hade samlat ihop. Jag arbetade mig varm och njöt av att anstränga kroppen. Arbete är nog det bästa sättet att umgås med kylan.

                                                                            *

När jag läste Jesper Högströms gedigna Ekelöf-biografi var min ursprungliga tanke att parallellt läsa diktsamlingarna. Att fördjupa min läsning, att stanna till på platser jag sällan besökt i denna fantastiska diktvärld. De åtta vackra banden Samlade skrifter fanns ju i hyllan. Men så blev det inte. 

Varför? För att jag inte längre förmår att genomföra långvariga läsprojekt? Som jag gjort så många gånger förr. För att jag har blivit gammal och trött?

Eller är det som vanligt bara så att jag måste börja på en ny läsning så fort som jag avslutat en bok? Skräcken för tomrummet: att inte ha något att läsa. Och att jag ständigt frågar mig om just den eller den boken är den rätta att ägna dyrbar lästid åt. Och att för mig tiden, vår enda och dyrbara tid, nästan är synonym med möjlig lästid. (Det finns kanske någon diagnos för detta?)

I kombination med att jag en gång startat en blogg för att skriva om det jag läser. En blogg som påstår sig vara långsam, vilket är sant mest i så måtto att den genom åren uppvisar ett ständigt sjunkande antal inlägg och numera närmar sig nollpunkten.

                                                                                *

Nå, i alla fall har jag nu läst "De hemliga breven - den politiska familjen och vardagens samtal", med förord och efterord av respektive Kaj Fölster och Janken Myrdal och inledning av Bosse Lindquist. Och ett antal återgivna brev av Jan, Alva och Gunnar Myrdal.

Den bild som inför utgivningen gavs av intervjuer med Janken Myrdal förstärktes efter läsningen.

Jan Myrdal tycks ha varit en älskad och bortskämd son, med en grandios självbild, som de inflytelserika föräldrarna med sina rika kontaktnät stödde och curlade för på många sätt, inte minst ekonomiskt och som möttes av otacksamhet och en aldrig sinande ström av krav. Till slut bröt Jan Myrdal med föräldrarna och när han i radion 1982 läste upp den första boken i Barndom-serien knäcktes de åldrade, sjukliga föräldrarna.

Det är ingen vacker bild. Jag har full förståelse för Alva Myrdals vilja att breven och hennes version av historien skulle förhindra att sonens version blev den som alla skulle minnas. Och lika full förståelse har jag för Kaj Fölsters och Janken Myrdals initiativ att ge ut boken.

Jag ser på raden av Jan Myrdals böcker i hyllan. Jag var en del av den vänster som beundrade och läste Jan Myrdal. Fram till "Barndom" har jag en nästan komplett samling. Kanske var det då, i tidigt 80-tal, som frågetecknen dök upp. Jag tror inte att det blir någon omläsning. 
      

söndag 12 november 2023

Några rader om Ekelöf

Nu har jag läst trehundra sidor, knappt hälften av sidorna i Jesper Högströms rejäla volym "Minnet och rädslan. En biografi över Gunnar Ekelöf" (Weyler 2023) och jag frågar mig: vill jag egentligen veta allt detta?    

Hittills var framställningen dominerats av en minutiös redovisning av poetens alkoholkonsumtion och kärleksliv - eller brist på kärleksliv - uppnosad i källor som brev och dagböcker, inte minst hos Tora Dahl, vars älskare han var. Det verkar som om alla författare på den tiden ständigt skrev skvallerbrev om Ekelöfs deliriska fyllor och bråk, snedsteg och handgemäng. Jag visste innan att Ekelöf på många sätt var en elak jävel, här förstärks den bilden ytterligare. 

Nå, boken är välskriven och belyser förbindelsen mellan liv och verk och svaret på den inledande frågan är väl att jag är lika nyfiken som de flesta. Naturligtvis finns det inga krav på att stora författare ska vara moraliska änglar. Kanske motsatsen gäller.

Jag har läst Ekelöf av och till sen tonåren. Det jag oftast återvänder till är de tre samlingarna "Färjesång" (1941), "Non serviam" (1945) och "Om hösten" (1951). Här finns mästerverk. Har du inte läst Ekelöf? Jag säger bara: tag och läs!